Lugn morgon
Bloggade inge mer igår. För det första var jag trött och för det andra var jag inte på nå vidare humör... Igår satt jag nämligen för första gången vid en människas dödsbädd. Jag har ju tystnadsplikt så jag kan inte berätta så mycket, och ibland är det faktiskt riktigt jobbigt med tystnadsplikt...jag vill prata...berätta...men jag gör det såklart inte. Tur man har jobbarkompisarna att ventilera och prata med iaf, eftersom jag inte kan berätta nått när jag kommer hem. Känns så overkligt att en människa jag tagit hand om dör och att när jag igår klappade denna på kinden och sa "hej då", var den sista... Men i mitt jobb så är det väl bara att vänja sig. De flesta är ju både äldre och sjuka. Sådana gånger är det verkligen svårt att acceptera att döden faktiskt är precis lika naturlig som födseln...
Igår hade jag en lugn kväll. låg på soffan å kollade först lite på Rent Hus. Programmet gjorde återbesök hos dom som dom städat hos och det var ganska kul å se. De flesta hade ju hyfsat städat hos sig...men ändå. Vilka dyngoxar *bläääää*. Sen var det favvoprogrammet Grey's, och jag var så sjukt trött att jag nästan somna - trots att det är mitt absolut bästa program. Lyckades dock hålla mig vaken och mer och mer störa mig på subban "Hahn" *S* Jag VEEEET att det är en tv-serie och att det bara är olika karaktärer jag retar mig på, men vadååå hon är sååå störd !!!!!
I morgon är det vägning har jag bestämt...tjooohooo *NOT*. Har varit duktig i veckan. Ätit rejält med mat men bara valt nyttiga alternativ. Blir spännande (eller inte ??) å se om jag står still eller lyckats gå upp, för ner finns inte på världskartan. Idag blir'e lunch hemma (vad fasen man nu ska hitta på) och eftersom jag är på praktiken får jag ta med mig middag. Funderar på å slänga ihop en bönsallad med makrill (det är såååå gott). Risken är väl bara att man börjar fisa så man skrämmer gammlingarna ;-)
En slips åt far ??? Eller inte... ;-)
Ja, den där första gången man sitter vid en dödsbädd och den första gången man möter döden glömmer man aldrig. Det var många, många år sedan jag gjorde det för första gången men jag glömmer det aldrig. Och precis som du säger så vill man bara prata, prata och prata men man får ju inte. Jag pratar dock alltid med min man och jag har bra kollegor men visst är det speciellt. Jag möter ofta döden i och med att jag arbetar som sjuksköterska inom akutsjukvård men man vänjer sig aldrig riktigt. Man lär sig hantera det och inte ta det med sig hem men den där speciella känslan finns alltid kvar. Och den dag man inte har den så är det nog dags att byta jobb!
Man får en ödmjukhet för livet när man möter döden så ofta.
Yeez, det här blev svamligt. Ha överseende med en trött mamma. Fattade du något alls? :D
Kram på dig, Veronica.
