Lite tankar och funderingar...
Jag tänkte berätta lite om hur jag mår, för jag får en känsla av att en del kanske undrar om jag helt glömt bort all skit som varit runt omkring mig. Kan upplysa att så är INTE fallet. Jag vet att min blogg mest består av humor och barnsliga snuskskämt, samt om min underbara familj, men jag har helt enkelt inte orkat älta det som varit, men det finns i min hjärna och i mitt hjärta, och jag blir påmind HEEEELA tiden.
Jag gråter fortfarande nästan varje dag. Ångesten över vad jag gjorde fredagen den 14 december 2007 sitter som en klump i mitt bröst. Jag mår illa och kan nästan få riktiga spykänslor när jag tänker på vad jag utsatte min kropp och min själv för, och jag försöker varje dag att förtränga det som varit, och jag har ingen koll på vilken vecka jag skulle varit eller nått...VILL och KAN bara inte tänka på det. Snälla räkna INTE ut det åt mig !!!!
Något som gör extra ont i mig är att det var ju inte så här det skulle vara. När jag sitter gammal och summerar mitt liv så ska den här händelsen inte ingå. En abort är för mig det värsta man kan göra, och jag kommer att få leva med detta tills jag dör. Jag tänker alltid på hur det skulle varit om jag inte tog det där jävla beslut-helvetet. Allt kanske hade gått skitbra. När jag ser en förlossning på tv, eller kanske en nyfödd bebis får jag alltid kämpa för att hålla tillbaka tårarna. När jag ser gravidmagar blir jag påmind om hur det skulle varit...
Jag tänker på det här VARJE dag, oavsett hur glad och skämtsam jag är. Visst, jag är inte ledsen hela tiden. Jag är helt ärlig i det jag skriver, och skrattar mycket och mår oftast riktigt bra, men det ligger där i kroppen och maler, och ångesten verkar aldrig försvinna. Jag kanske tänker på händelsen 5-10 ggr om dagen om jag ska vara helt ärlig. Jag går igenom hela proceduren i mitt huvud, och tänker 100 ggr fram och tillbaka på hur det skulle varit om jag aldrig svalt dom där SKIT-TABLETTERNA !!!!!!! Jag kommer aldrig att få svar...jag vet det....och det gör så ont !!!!!!!!!!
Jag kan fortfarande inte känna att "jag gjorde rätt". Istället ilar det genom hela kroppen, ett äckligt obehag som gör att jag blir mer och mer säker på att jag verkligen gjorde fel. Vem var du lilla hjärta som bodde i min mage ? Kan inte sluta fundera.... Vad har jag gjort mot mig själv ?? Jävla propp-jävel !!!! Skulle heller kapat av mitt ben, om det skulle hjälpt och jag kunde spola tillbaka tiden. Vad fan är ett ben mot ett liv ?
nä, nu ska jag ner och göra mer kaffe...kanske gråta lite innan familjen kommer. Gud vad bra jag blivit på att styra när jag gråter och inte. Har fått en väldans kontroll som gör att jag slipper oroa mig för att barnen ska se sin ledsna mamma. Ikväll blir det mys i soffan med en fruktsallad, fruktdrink och melodifestivalen *längtar*...PUSS & KRAM
Känns så orättvist att man tvingas vara så stark hela tiden. Fast man egentligen skulle behöva känna sig liten emellan åt. Henrik verkar vara en klippa som är delaktig i allting. Vilket underlättar avsevärt för dig. Du tar på dig mkt skuld gumman. Man gör nog det. Men en sak får du aldrig glömma. Ditt val gjorde att du faktiskt sitter här i dag och är en underbar mamma för dina 3 underbara barn. Du hade kunnat tagit en grymt mkt större risk och utsatt din hälsa och faktiskt ditt liv. Som du säger så vet man aldrig svaret på någonting egentligen. Men du valde att fortsätta vara en hyggligt frisk mamma för dina tre små barn. Och jag har aldrig stött på en mer kärleksfull mamma än du. Kram lilla gumman!
Lilla gumman å vad jag önskar att jag kunde hjälpa dig.Snälla du fastna inte i sorgens näste.Försök att tänka mer på nuet och inte på det som har varit.Tycker att du skulle få gå och prata med någon som kan hjälpa dina mörka tankar.Du måste få känna glädje och släppa det som tynger dig.Innerst inne tror jag du vet att valet var det rätta.
Livet är den hårdaste och tuffaste skola vi går och vi drabbas alla olika.Försök få hjälp att bearbera dina skuldkänslor du ska inte behöva ha det så här.
Kramis ewa
Jag har kommenterat din siuation tidigare och fortfarande tycker jag att det är väl viktigt att dina tre små har sin mamma i behåll. Håller med Trollmor, försök att komma i väg och prata med någon, ett proffs tänker jag på då. Du verkar vara så himla gullig och bra med din familj. Satsa lite på dig själv. Tror det är väldigt få som dömmer dig så hårt som du dömmer dig själv. Kramelikramen
Hur fel du än tycker beslutet var och hur mycket du än kommer älta det så är det så att beslutet är oåterkalleligt och du gjorde det för ditt och för dina barns bästa. Förstår att du är ledsen och söjer de barn som inte fick leva, men försök istället njuta av de barn du har. Snart är benet friskt och du kan få en ny bebbe, en annan individ men trots allt en bebis. Tänker så på dig och finns här för dig!
KRAM
Ord känns överflödiga! Vet precis vad du går igenom! Och vill bara skicka en stoooooor kram!!
Läser vad de andra har kommenterat och håller med. Det skulle du göra också om detta livsöde gällde en annan kvinna. Men det är så svårt att acceptera när det drabbar en själv. Det krävs styrka och mod att förlåta sig själv - allt det har du. Så ge dig själv en chans att gå vidare...det förtjänar du.
Kramiz min goa vän
ja du gumman! Jag kan bara hålla med om vad som skrivits i tidigare inlägg. Men jag kan förstå dina skuldkänslor och det är ju som jag sagt tidigare till dig om var o ens eget lilla helvete. Men du ska se att det kommer att gå till sig bara du inte låter sorgens fåglar bygga bo i ditt huvud. Du kan låta dem cirkla över dig ett tag men låt dem inte slå sig ner.
Styrkekramar från mig!!!!
