Idag för exakt ett år sedan...
Jag satt i rullstol ett tag, och gick med kryckor ett par månader. Än idag, exakt ett år efter händelsen har jag ont i mitt jävla ben. Var dag har jag smärta, i o f s bara vid ansträngning, men jag kan aldrig bli "normal" och ta snabba promenader eller jogga/springa. Benet är fortfarande äcklet-fet-stort. Det "sjuka" låret är 10 cm (!!!) större än det högra och vaden är 6 cm större. Rent utseendemässigt skiter jag i hur jävla fult det är, men jag blir ändå påmind varenda jäkla dag då jag använder min fula, fula, stödstrumpa, och aldrig kan ha nå snygga stövlar eftersom det inte finns i storlek som räcker runt fetvaden.
Jag gick först på Fragminbehandling en månad, sen gick jag över på Waran drygt 6 månader... nu har jag gått utan medicin och klarat mig utan nå fler proppar. Om/när jag blir gravid blir det dock Fragminsprutor varje dag i förebyggande syfte...
Det jag lärde mig av denna skit var att ta vara på allt gott som finns i livet. Jag bryr mig mindre om oviktiga skitsaker, och värdesätter allt gott omkring mig mycket mer. Barnen jag har, min älskade Henrik, mina släktingar, Henriks släktingar och inte minst mina vänner. Under tiden jag var sjuk insåg jag vilka som var mina riktiga vänner. En del frågade knappt hur jag mådde, och dom existerar nästan inte för mig längre. De flesta visade otrolig värme och förståelse. Gav tröst och stöttade mig när det var som värst. Jag började denna blogg 2 veckor efter att jag fått DVT:n, så om någon känner att ni vill läsa mer om vad som hände och hur jag mådde är det bara att klicka på "december 2007" till höger.----->
Egentligen vill jag inte minnas december 2007...jag HATAR december 2007...jag vill RADERA december 2007 ur mitt minne...ur mitt liv... :-(
Låt december 2008 bli faaaan så mycket bättre, för värre kan det knappast bli.
Ha en härlig måndagkväll allihopa... Själv kommer jag förmodligen bara å sitta å grina, men skit samma för i morgon är en ny dag och då känns nog allt mycket bättre igen =)
Ååh, gumman. Fy va jobbigt du har haft det, och att allt kommer tillbaka nu ikväll förstår jag verkligen. Kommer benet aldig bli normalt igen?
Massa, massa kramar.
Tycker så synd om dig vännen <3<3<3 Du vet att jag alltid finns om du behöver! Jobbigt med sådanna minnen, vissa saker vill man bara glömma. Men som du skrev, var glad åt de du har och försök gå vidare. Du har ju världens underbaraste barn och karl :) Kämpa på vännen!
Skickar en jätte, jätte, bauta-kram till dig!
Jag förstår dig väldigt väl, har gått igenom liknande sak. Fick tre proppar i hjärnan (+ en hjärnblödning pga en propp) 1997 pga p-piller och ett fel i mitt blod. Den smärtan var oxå fruktansvärd och jag trodde att jag skulle dö... Jag hade dock turen på min sida sa läkaren, en dag senare och jag hade varit död...
Hade först Heparin på sjukhuset, sen Waran i flera månader för att till sist ha Trombyl. Under mina graviditeter tog jag Fragminsprutor två gånger om dagen...
Jag lever idag utan några sviter av sjukdomen, men rädslan finns inom mig... kommer nog alltid känna så.
Beklagar så mycket att du fick avbryta din graviditet... Gör så ont i mig...
Jag finns här om du trots allt vill prata om det som hände... Vi delar ju trots allt en del gemensamt i detta...
STOR KRAM
Men jösses vilken mardröm. Största kramen till dej och låt oss hålla tummarna att den här decembermånaden kommer bli toppen.
Men jösses vilken mardröm. Största kramen till dej och låt oss hålla tummarna att den här decembermånaden kommer bli toppen.
En BAMSEKRAM från mig, jag tänker på dig gumman!!!
Jag minns det så väl - det var väl ungefär då jag jag började lära känna dig mer och mer, och jag leeeeed såååå med dig trots att jag först inte riktigt visste vem du var mer än vad J berättade.
Men det är lätt att glömma vad du gått igenom när du bara strålar när du kliver in i ett rum. Du har en fantastisk förmåga att vända något negativt till något positivt och även om benet är FETFULT som du beskriver det, så har du ju i alla fall två ben att gå med....det vet du.
Jag har ju oxå TVÅ fetfula ben som inte fixar att man traskar runt för mycket med dem men jag KAN gå. Man MÅSTE tänka så....och det vet jag oxå att du gör fast att man blir fullkomligt galen på det ibland när man tänker på det.
Klart att man måste få sörja, och på något sätt kommer du säkert ha det med dig det genom hela livet det jobbiga du gick igenom då men du är en fantastisk mor, sambo, vän och en fantastiskt stark kvinna. Du glömmer aldrig bort någon och jag är stolt över att ha dig som vän trots att vi inte träffas allt för ofta. Du liksom finns där ändå och nära känns det som.
Tack för alla fina kommentarer och komplimanger du ger. Du har ett stort hjärta med plats för många och jag önskar dig allt gott...och framför allt - en bra decembermånad. Det här fixar du!!!!
kramizar
Skickar en kram till dig
Vad ledsen jag blir när jag läser detta..Det syns att du är världens bästa och mysigaste mamma till dina barn! Det har jag alltid tyckt när jag sett er...dina barn kan vara så stolta över dig... De är garanterat jätte lyckliga över att de har sin mamma kvar! Det är som det SKA vara, du tog ett jobbigt men RÄTT beslut ändå...
Styrkekramar! Du har iallafall tre superhärliga ungar och en karl som diskar, tänk den som finge ha det! Sen att ena benet är större än det andra skiter vi nog allihopa i! Vi tycker om dig som du är!
Jag vet precis hur det är, jag fick blodproppar i båda lungträden strax innan jag fyllde 30, det var för 10 år sedan och jag fick precis som du framin sedan Waran och sedan efter en utredning att jag inte hade några ärftilga faktorer som gjorde att jag fått blodproppen så behövde jag inte äta dessa som också gjorde de svårt att doser då fick jag åka in och kolla hur proverna låg! fick öka och minska på doserna!
När jag sedan blev gravid med tvillingarna 02 födda mars 03 så fick jag ta dessa hemska framinsprutor! Blä så hemskt det var!!! Men jag hade tur och fick inga blodproppar!
Kram Sus
