Hur ??? Om jag får fråga ??
HUR kan man ta beslutet att inte försöka skaffa barn ?
HUR tänker man då ??
Till att börja med: Jag VET att alla inte har lyckan att få barn på egen hand. Jag VET hur svårt det kan vara (tro mig efter 2 års försök med första graviditeten och div. fertilitetsutredningar) så det är naturligtvis inte den skaran jag pratar om, utan andra. Friska, fertila människor, med ett gott liv... som väljer bort barn !! Jag kan bara inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur man som framförallt kvinna, då tänker. Att man kanske väljer att vänta är en sak. Tycker att det är kanon att många väntar eftersom dom inte känner sig redo eller mogna, men dom som säger ALDRIG, hur tänker dom ?? Tänk om deras föräldrar sa samma sak, då hade inte dom funnits !!! Har dom tänkt på det tro ?? I och för sig...alla behöver inte tänka och känna lika, men jag har svårt att tro att man som kvinna inte automatiskt får en bebislängtan, att liksom de medfödda moderskänslorna tar över efter ett tag. Sen beror det ju på var man står i livet. Som 18-åring kanske man kan tänka att "nä fy fasen - inte skrikiga ungar" men när man börjar närma sig de 30... eller 40 ??!
Om man nu väljer bort barn av en ganska KLOK anledning, vilket skulle kunna vara typ att man inte funnit den rätta, inte har det stabilt i sitt liv, helt enkelt inte VILL av en eller annan orsak, eller om man inte känner att man skulle räcka till som mamma, då är det väl okej. Men så finns det vissa CP-KÄRRINGAR (läs Katrin Schulman) som väljer bort barn för att dom är "skrikiga, gapiga, jobbiga, äckliga, störiga och i vägen". HUR ego på en skala är man då ???? Det köper jag bara inte. Å så säger hon att "barn hindrar en från att festa..." jo men tjena...man har förhoppningsvis passerat det stadiet när man väljer att försöka bli med barn. Hur fan var hon när hon var liten tro ????? Hon satt förmodligen inlåst i ett madrasserat rum tills hon fyllde 18, då hon blev utsläppt och inte visste ett skit om världen, och aldrig skulle vilja att någon fick det som henne... Sen träffade hon jordens fulaste karl och kanske någon frisk hjärncell inom henne sa åt hon att inte föra dessa vidriga gener vidare... Måste vara så... Det tror jag i alla fall =)
Jag tycker mest synd om henne faktiskt. Hon vet ju inte vad hon missar. Man får ju hoppas att hon kan stå för sitt beslut när hon är typ 45-50 år också. Underar just hur långt hon tänkt för hon kommer ju inte att få barnbarn heller. Hennes "fifteen minuits of fame" kommer snart att vara över och då kommer hon ju inte att bli bjuden på så mycket fester längre.
OBS! Jag vet att barn är en gåva som inte är alla förunnad. Men har man fattat en sånt där beslut så får man ju liksom ansvara för det själv också...
Fast onekligen hade jag och maken inte tänkt skaffa barn. Det var liksom inget vi tyckte behövdes. Haha... Och när folk nästan tjatade på oss, eftersom vi varit tillsammans läääänge blev vi ju ännu mer anti. Varför skaffa barn bara för att man förväntar sig det, liksom? Nåja. Vi gick aldrig officiellt ut med att tala om för folk att VI SKA ALDRIG SKAFFA BARN. Det var mer att vi stötte och blötte det hemma (i sängen, fniss) emellanåt. Och insåg att det aldrig var rätt tidpunkt. Men nåt hände. Efter 12 år tillsamman insåg vi att rätt tid aldrig kommer innfinna sig. Så vi slängde pillrena och gjorde en bebis. Som blev ett MA... Nya tag... och nästan på dagen 14 år efter vi blev tillsammans fick vi vår Bus. Och vi kommer ju inte ångra oss, om man säger så. Däremot blir det nog inga fler... fast bäst att inte säga för mycket. Det kan ju bli några olyckfall i sänghalmen, vem vet!
Tror inte hon har en aning om vilken kärlek och glädje man får av sina barn, och att den kärleken och den glädjen är värd varenda vaknatt, varenda spya, vartenda skrik.
Säger som Lotta, hoppas bara inte hon ändrar sig när det är försent!
Själv skulle jag inte ha barn, ettan är en olyckshändelse (en väldigt lyckad sådan) och de andra två är väldigt önskade och efterlängtade. Är så glad och tacksam att jag råkade bli med barn!!!!!!
Att välja bort barn och inte få barn är två olika saker. och att aktivt välja bort barn tycker jag är sorgligt just för att man väljer bort något fantastiskt. Att inte kunna få barn är sorgligt just för att man inte får chansen att uppleva det fantastiska man så gärna vill ha.
